En svensk klassiker i bakfickan senare....

Det känns bra!Riktigt bra!!We did it.Sista veckan innan Lidingöloppet dvs sista loppet för att klara klassikern åkte jag på årets förkylning.Febrig,hostig you name it.Senast dagen innan loppet var jag nästan säker på att vi inte ens skulle kunna starta i loppet.Men jag hade inte helt kastat in handuken ändå.Jag tänkte och tänkte en massa positiva tankar(jo det är säkert och jag tror det hjälpte)mulade en massa vitaminer,honung,vitlök ja hela kittet.Så bestämde vi oss för att se hur min natt skulle bli och hur jag mådde på morgonen.Och jag vaknade helt ok.Inge ont i halsen och ingen feber.Så iväg mot Stockholm och Lidingö loppet for vi, jag och stålmannen min.
Vi lyxade till det med en Lidingöloppet bussresa tur o retur, vilket var jätteskönt.
Väl framme hann vi inte mer än äta lite,hämta nr lappar,fästa chip,stå i toakö 35 min(!!!)och ta oss till starten 1.7 km bort.
Det var mycket folk i starten och bitvis trångt.Vi hade redan bestämt att vi skulle ta hela loppet väldigt lugnt ,så även i starten.(Jag skulle inte göra om samma misstag som i förra årets lopp att jag började springa om folk som en galning i diken osv)
Men det gick bra.Första 1.5-2 milen gick förvånansvärt bra och smärtfritt.Kände mig matt i kroppen såklart efter veckan som varit men hade inte ont eller så.Vi småpratade nästan hela vägen jag och stålmannen.Vi stannade vid varje kontroll och drack sportdryck och det som erbjöds.Vi stannade oxå för ett par kisspauser i skogen.Sen hade vi lagt upp stategin så att vi skulle inte utmana i onödan utan att vi skulle gå raskt upp för alla backar och jogga resten.Och så gjorde vi.Men oavsett detta tog all min kraft slut då det återstod 1 mil av loppet.Den sista och tuffaste milen.Fast med så lite kvar och så mycket avklarat så visste jag att det skulle gå vägen.Sista milen gick långsamt.Väääldigt långsamt!Passade opå att prata lite med andra som var med och verkade lika slut.Många sa att dem inte skulle springa ett steg till utan gå hela sista milen.Fast vi försökte oss ändå på att jogga så gott det gick i partier som gick flackt och nedför för att längtan att komma i mål var nu stor.Och i mål kom vi.I aborrebacken gick vi såklart....ja eller jag behövde bara lyfta på foten så fick jag hjälp av mannen som tog i för oss båda med en hand i min rygg.Han sa sen att han inte vågat puscha mig eller hjälpa mig innan för att jag inte skulle surna tilloch begära ut skillsmässa i stundens hetta....vad menade han egentligen med det;)?Men där och då tog jag tacksamt emot hjälp.Och självlart skulle jag väl aldrig nånsin skilja mig från den absolut bästa mannen som finns på jorden!!
Men iaf det var en underbar känsla att kunna öka på det lilla man hade kvar och jogga över mållinjen och ta emot medaljen.Phuuuu...det var inte helt självklart att det skulle gå vägen liksom.Men det gick!!En svensk klassiker klar!!Sen till bussen och hem.På kvällen hade förkylningen kommit tillbaka än dess värre.Nu har jag ingen röst.Hostig.Men vad gör väl det när allting kommer omkring eller hur=)Och jo träningsvärken, den är inte av denna jord.Jag har aldrig varit med om maken till värk!!Shit alltså.Tvivlar på att det någonsin kommer att gå över ens,,,så illa är det nästan.