Ibland känns det som om man vimsar hit och vimsar dit...

och ingen rätsida på nåt. Fast nå något konstigt sätt ror man till slut saker i hamn. Kanske är det så att det krävs fler än en för att ro skutan helt enkelt. Jag är lyckligt lottad med människor som ställer upp utan att blinka ens. Mamma och pappa kandiderar som nummer ett!!Utan dem och utan mannens familj skulle korthuset rasa tror jag. Jo så är det...vad jag än ber om eller när jag än ber om hjälp så finns dem där...så vill jag oxå vara när jag får barnbarn.